Smålandsstövare

Smålandsstövaren är den minsta av de fyra svenska stövarraserna; hanhundarna håller sig under 55 cm i mankhöjd och honorna är max 50 cm. Smålandsstövaren är en drivande hund som används vid jakt på hare och räv. Smålandsstövaren jagar efter villebrådet samtidigt som den skäller. Precis som för övriga svenska stövare anger rasstandarden att smålandsstövaren inte får jaga rådjur eller hjortdjur.

Smålandsstövaren är en ovanlig jakthund i Sverige och det registreras ungefär 60 valpar per år i landet. Den förekommer knappt alls utanför Sverige.

För att kunna bli utställningschampion måste en smålandsstövare ha meriter från jaktprov för drivande hund.

På engelska heter Smålandsstövaren ”The Smaland Hound”.

Korta fakta om Smålandsstövaren

Rasgrupp (FCI) Grupp 6, sektion 1
Drivande hundar (mellanstora raser)
Rasgrupp (SKK) Grupp 6 Drivande hundar, samt sök- och spårhundar
Ursprungsland Sverige
Rasklubb Svenska Smålandsstövareföreningen
Specialklubb Svenska Stövarklubben
Rasstandard FCI 129
Mankhöjd hanhund 46-54 cm
Mankhöjd tik 42-50 cm

Bakgrund

Under den svenska stormaktstiden tog svenska officerare med sig stövare hem från bland annat Baltikum, Polen och Tyskland. Dessa användes i Sverige inte bara som drivande hundar utan också för så vitt skilda ting som att ställa älg, markera utter och skälla på ekorre och skogsfåglar. Till och med parforsjakt på räv genomfördes med stövare. Troligen hölls inte stövarna helt rena, utan korsades med de olika spetshundar som den svenska allmogen höll. Detta är smålandsstövarens rötter.

När den allra första hundutställningen hölls i Sverige år 1889 deltog 444 hundar, vara 189 var stövare. Bland stövarna fanns flera individer som kategoriserades som smålandsstövare.

En mycket viktig person för rasen Smålandsstövare är friherre Fredrik J. von Essen som levde på Strömsberg utanför Jönköping. Han inspirerades av hundar som avlats fram av löjtnant Gustaf Gyllensvärd i Lammhult utanför Växjö och som ansågs vara ”de gamla smålandsstövarna”. Von Essen renavlade rasen, och år 1921 blev den godkänd av Svenska Kennelklubben och rasstandarden fastlogs formellt. På den här tiden godtog rasstandarden både långa och korta svansar, trots att von Essens hade inriktat sig hårt på naturligt kortsvansade.

Den allra första smålandsstövare som registrerades efter att rasen godkänts av Svenska Kennelklubben var Skoj av Myren 789 V som ägdes av Mary Stephens från Tornedalen.

En ny rasstandard antogs år 1952 och stamboken slöts år 1953. Innan stamboken slöts avlades några hundar som liknade Smålandsstövaren in i rasen för att motverka inavel.

Egenskaper

Smålandsstövaren är en hund som behöver mycket motion för att må bra. Om den får möjlighet att motionera mycket utomhus brukar den hålla sig lugn och harmonisk inomhus.

Alla hundar kan skapa starka band till husse och matte, men Smålandsstövaren brukar pekas ut som exceptionellt bunden till husse / matte.

Smålandsstövaren har framträdande beskyddande drag och är ofta misstänksam mot främlingar, vilket gör att den fungerar som vakthund.

Utseende

Smålandsstövaren är en robust och muskulös hund med kvadratisk kroppsform och trekantigt huvud. Den har naturligt stubbsvansanlag. Den korta pälsen är huvudsakligen svart, men vissa delar av hunden är gulröda, bärnstensfärgade eller rödbruna istället: benens undersida och insida, en fläck mellan frambenen, ansiktet på båda sidorna av nosen, samt en fläck över vardera ögat. På grund av både kroppsform, päls och färg är det vanligt att smålandsstövaren misstas för att vara en rottweiler med kuperad svans. Att den är naturligt misstänksam mot främlingar och har en starkt beskyddande inställning bidrar förstås också.

Som nämnts ovan är Smålandsstövaren den minsta av de svenska stövarna och har en mankhöjd på 41 cm – 54 cm. Hannarna är lite större än honorna. Genomsnittlig vikt är 15-20 kg för bägge könen.

Hälsa

Den svenska Smålandsstövaren är en jämförelsevis frisk hundras. Mellan år 1994 och 2008 lät den svenska rasklubben genomföra genetiska test, vilka inte avslöjade några hälsoproblem som var unika för just Smålandsstövaren eller överrepresenterade i rasen jämfört med hur det ser ut hos andra liknande raser.