Grand basset griffon vendéen

Grand basset griffon vendéen (GBGV) är en skalldrivande jakthundsras från Frankrike. Det är en av totalt fyra strävhåriga drivande hundar av braquetype som fått sitt namn efter det franska departementet Vendée. Griffon betyder just strävhårig på franska.

Naturen i Vendée har traditionellt haft en mycket tät undervegetation, varför man ville ha strävhåriga jakthundar som inte blev sönderrispade av att braka igenom risiga buskar och snår.

I Frankrike används GBGV för jakt på många olika villebråd, från kanin och hare till räv, rådjur, hjort och vildsvin. Där brukar GBGV:er så gott om alltid jaga i grupp. Den är den snabbaste av alla basset-raserna. I Sverige är det vanligare att använda GBGV som ensamdrivande hund.

När grand basset griffon vendéen avlades fram var det framförallt harjakt som fokus låg på och man ville ha en hund som var både snabb nog och stor nog att springa ifatt en hare och fånga in den med munnen. Det är därför GBGV är så pass hög jämfört med andra basset-hundar. (Jakt på rådjur, vildsvin och liknande är GBGV:n inte anpassad för att klara av på egen hand, utan då är det jakt med vapen som gäller.)

För att kunna få högre utmärkelser på hundutställning måste en basset griffon vendéen ha meriter från jaktprov för drivande hund.

Korta fakta om grand basset griffon vendéen

Rasgrupp (FCI) Grupp 6, sektion 1
Drivande hundar
(lågbenta raser)
Rasgrupp (SKK) Grupp 6 Drivande hundar, samt sök- och spårhundar
Ursprungsland Frankrike
Rasklubb Svenska Basset Griffon Vendéen Klubben
Specialklubb Svenska Bassetklubben
Rasstandard FCI 33
Mankhöjd hanhund 39-45 cm
Mankhöj tik 38-44 cm

Bakgrund

Fram till 1950 var basset griffon vendéen en ras där man inom rasen delade in hundarna i två olika grupper beroende på storlek: grand basset griffon vendéen var störst och de mindre hundarna kallades petit basset griffon vendéen. (Grand och petit är de franska orden för stor respektive liten.) Dessa två grupper blev sedan till två separata raser med egna rasbeskrivningar. Det var dock inte förrän år 1975 som stamböckerna stängdes och reglerna inte längre tillät att man korsade de båda raserna fritt med varandra.

Skillnaden mellan de båda raserna grand basset griffon vendéen och petit basset griffon vendéen handlar inte bara om mankhöjd utan också om andra faktorer. En grand BGV ska till exempel ha längre rygg, längre nosparti, längre öron och längre svans – ja till och med pälsen ska vara längre än hos en petit BGV.

Precis som andra basset-hundar har grand basset griffon vendéen (GBGV) sitt ursprung i en större jakthundsras som jägare medvetet avlat fram en kortbent variant ur. Bas betyder låg på franska och suffixet -et placerar ordet i diminutivform. Basset betyder ungefär ”tämligen låg”.

För bassethunden grand basset griffon vendéen är det precis som namnet anger hundrasen grand griffon vendéen som är ursprunget. Vendée är ett franskt departement vid Atlantkusten.  Det var under det sena 1800-talet som Comte Christian d’Elva påbörjade avelsarbetet med det som skulle komma att bli grand basset griffon vendéen. Han avlade på individer med raka ben, eftersom han ville få bort de krökta ben som dvärgväxtmutationen hade fört med sig. Något senare kom hunduppfödaren Paul Dézamy att ha ett stort inflytande på avelsarbetet; det var framförallt han som genom linjeavel såg till att fixera d’Elvas resultat. Dézamy valde att fixera mankhöjden kring 43 cm eftersom detta var en lämplig höjd för en hund som skulle kunna springa ifatt och fånga en hare.

Egenskaper

GBGV är en livlig, nyfiken och energisk hund som kan vara skällig. Den har stor jaktlust och vill gärna in och leta i snår och buskage. Den är modig och drar sig inte för att springa in i snår där den inte riktigt vet vad som väntar på den.

GBGV:n är vänlig och stabil och brukar bli en bra familjehund så länge den får tillräckligt med fysisk och mental motion. Det räcker inte med lugna promenader i kvarteret utan en GBGV vill ut och springa ofta, gärna lös. (Som alltid är det förstås viktigt att tänka på hundens säkerhet, hänsyn mot andra och gällande lagstiftning.) På grund av detta bör man börja öva inkallning med sin GBGV från mycket ung ålder.

Traditionellt har de här hundarna både jagat och levt i grupper och det märks även hos dagens GBGV:s. De älskar verkligen att ha andra hundar omkring sig och kan bli nedstämda om de inte får sällskap av andra hundar. De är väldigt bra på att samarbeta med varandra och inte bara rörande sådant som har med jakt att göra. Har man själv bara möjlighet att ha en enda hund bör man ordna så att hunden regelbundet får hälsa på hos hundkompisar (det måste inte vara GBGV:er). Det finns även rapporter om att GBGV:s som bott utan andra hundar har börjat utveckla väldigt nära relationer med andra husdjur i hemmet, till exempel katten. Det kräver ju dock att de andra husdjuren tycker att det är en bra idé och att de inte är av en typ som triggar hundens jaktinstinkt.

Utseende

Rasstandarden anger att en GBGV ska vara något långsträckt och ha raka ben. Den ska ha bassetens byggnad och inte ge sken av att vara en liten briquet. Svansen ska vara högt ansatt och bäras stolt.

När hunden är i rörelse ska den ge intryck av att vara både stark och lätt, med fria och harmoniska rörelser.

Pälsen ska vara sträv och lång, och på delar av kroppen ska täckhåren bilda behäng. Vid läpparna ska man se de karaktäristiska mustascherna och ovanför ögonen ska det finns ett par kraftiga och välvuxna ögonbryn. Ögonbrynen ska inte skymma ögonen.

Accepterade färger:

  • Vit- och svartfläckig
  • Vit- och fawnfläckig
  • Svart med tan-teckning
  • Svart med sobelfärgade tecken
  • Fawn med svart mantel och vita fläckar
  • Sotig fawn
  • Fläckig i vitt och sotig sobel
  • Sotig sobel
  • Viltfärgad (hare, varg, grävling eller vildsvin)

Hälsa

Eftersom rasen är så ovanlig i Sverige är det svårt att ta fram tillförlitlig statistik över rasens allmänna hälsotillstånd i vårt land. Information från Nordamerika där antalet grand basset griffon vendéen är större visar att rasen på det stora hela är en hundras med god hälsa. Tidigare var medfödd epileps ett problem i rasen, men genom målinriktat avelsarbete har man lyckats minska mängden drabbade hundar rejält.