Jämthund

Jämthund är en nordlig jaktspets som nu för tiden framförallt används för älgjakt, men som historiskt även använts för jakt på vildsvin, lodjur, björn, grävling och skogsfågel. Jämthunden är en stark, modig och uthållig hund och det är inte svårt att förstå varför den har blivit den vanligaste älghunden i både Sverige och Finland.

För att kunna bli utställningschampion måste en jämthund ha meriter från jaktprov för älghund.

Jämthunden används både som ställande hund vid löshundsjakt och som ledhund. Det första alternativet innebär att den springer löst och söker upp ett villebråd, och använder sitt skall för att meddela föraren om vart viltet finns. När jämthunden används som ledhund hålls den däremot i koppel, och föraren och hunden rör sig tillsammans (i riktning mot vinden). När hunden fått vittring leder den sin förare mot viltet.

Jämthundens ursprungsområde är Jämtland och Härjedalen. I vissa lokala dialekter kallades den björnhund, eftersom den inte backade vid möte med björn.

Korta fakta om jämthunden

Rasgrupp (FCI) Grupp 5, sektion 2
Nordliga jaktspetsar
Rasgrupp (SKK) Grupp 5 Spetsar och urhundar
Ursprungsland Sverige
Rasklubb Svenska Jämthundklubben
Specialklubb Svenska Älghundklubben
Rasstandard FCI 42
Mankhöjd hanhund 57-65 cm
Mankhöjd tik 52-60 cm

Bakgrund

Genetiskt hör jämthunden till den grupp av gamla nordiska jakthundar som bland annat inkluderar svensk lapphund, finsk lapphund, grå norsk älghund (gråhund) och hälleforshund. Dessa hundar tros vara resultatet av att varghonor parat sig med hanhundar och skapat hybrider för 500 – 3000 år sedan.

Jämthunden erkändes inte som egen ras av Svenska Kennelklubben förrän år 1946, trots att den används som jakthund i Jämtland- och Härjedalsområdet sedan uråldrig tid. En av anledningarna till att det dröjde så pass länge är att jämthundarna vid utställningar bedömdes som (alltför stora) norska gråhundar.

Jämthundskalabaliken

Den Svenska Kennelklubben (SKK) bildades redan år 1889 och inledde ett arbete med att inventera de hundrastyper som redan fanns i Sverige, för att avgöra vilka populationer som skulle kunna ligga till grund för erkända hundraser med fastslagen rasstandard. Det bildades dock inte någon särskild klubb för just älghundar, vilket gjorde att Norge kom att bli tongivande i arbetet med de nordiska jaktspetsarna. I Norge bildades Norsk Dyrehund Klubb år 1899 med det uttalade syftet att ”få fram det beste i de norske spisshundene som ble brukt til jakt”. Klubben tog fram en rasstandard för norsk elghund grå som erkändes av den då tämligen nybildade Norsk Kennel Klubb (NKK), och den norska rasstandarden blev riktmärke även i Sverige, trots att det snabbt stod klart att den inte passade särskilt bra för älghundarna i Jämtland och Härjedalen.

Att det rörde sig om två distinkta typer av älghundar och att det nog vore idé att erkänna detta var det många jägare som propagerade för. Redan år 1894 beskrev jägmästaren Hugo Samelius de två typerna i SKK:s tidskrift. ”Hos den större var nosen lång, hos den mindre kort och mera sammantryckt. Ögonen stod hos den större, mer vargliknande formen tämligen snett; bakbenen var hos denna hund mera böjda i knäleden; färgen oftast svartgrå.” Även jägmästaren Karl Fredenberg påpekade att det fanns tydliga skillnader mellan de två varianterna, bland annat var gällde kraniets form och nosen som hos den ena typen var ”anmärkningsvärt mindre avsmalnande – mera jämnbred”.

Efter en halvsekellång konflikt som inom SKK kallades jämthundskalabaliken kunde Jämthunden slutligen erkännas som en separat hundras med egen rasstandard. Fram tills dess bedömdes den som norsk älghund grå på hundutställningar, vilket givetvis innebar att den aldrig fick några bra omdömen eftersom den var för stor och för otypisk.

Att jämthunden överlevde berodde på att den var en så omtyckt jakthund och att många jägare helt enkelt struntade i att försöka avla hundar enligt kennelklubbsstandard. När jämthunden till slut blev erkänd som en separat ras av SKK var det efter en kampanj där bland annat författaren och konstnären Aksel Lindström varit tongivande. Det spelade förmodligen också stor roll att Arméhundväsendet år 1945 fattade beslut om att starta försöksverksamhet med jämthunden som slädhund för försvarets hundspann.

Egenskaper

Jämthunden har en stark jaktinstinkt och ett självständigt sinnelag. De flesta jämthundar har ett stabilt psyke och det ska mycket till för att de ska bli uppskakade, även när det händer oväntade saker ute i skog och mark – eller hemma med familjen. De är modiga och lugna.

Jämthundar fungerar bra som familjehundar så länge de får tillräckligt med fysisk och mental motion. Då kan de gå från aktivt jaktläge till att slappa med familjen utan några problem. Jämthunden har en tendens att agera dominant mot andra hundar och den kan vara skeptisk mot främmande människor.

Utseende

Jämthunden är en stor spetshund med kraftig och rektangulär kropp. När hunden rör sig ska den enligt rasstandarden göra det med kraftfulla och fria rörelser. Vid trav ska framtassar och baktassar sättas ned i (eller näst intill) kroppens mittlinje. Steglängden ska vara god.

Jämthunden håller sig varm med hjälp av en ljus underull som skyddas av ganska åtliggande grå täckhår. Ljust grå eller gräddvita partier återfinns på på strupe, kinder, nos, buk, ben och undersidan av svansen.

Svansen är jämntjock och högt ansatt, och bärs ringlad (inte hårt knuten).

Hälsa

Jämthunden är på det stora hela en frisk hundras utan några utbredda hälsoproblem. Bland de vanligast förekommande hälsoproblemen inom rasen hittar vi epilepsi och höftledsdysplasi.