Älghundar

Det vanligaste jaktsättet med älghund är jakt med löshund. Vid jakt med löshund väntar man tills hunden har fått upp ett färskt doftspår innan man släpper den lös. När hunden har fått kontakt med älgen börjar den skälla för att hålla kvar älgen och berätta för jägaren var älgen befinner sig. Detta kallas för att hunden ställer älgen, och skallet kallas för ståndskall. Ståndskallet, som är lugnt och rytmiskt, gör att älgen fokuserar på hunden och inte går någonstans.

älghundEtt alternativ till älgjakt med löshund är älgjakt med ledhund. Då är hunden hela tiden kopplad och söker under tystnad vittring som driver i vinden. Jägaren och hunden rör sig hela tiden mot vinden. När hunden har fått vittring på en älg släpps hunden inte lös utan fortsätter vara kopplad när den leder jägaren mot bytet.

Älghundsraser i Sverige

I Sverige används framförallt sju olika nordliga jaktspetsar vid som älghundar:

  • Hedehund
  • Hälleforshund
  • Jämthund
  • Karelsk björnhund
  • Norsk älghund, grå (även kallad Gråhund)
  • Norsk älghund, svart
  • Svensk vit älghund

Det förekommer också att man använder sig av Rysk-europeisk lajka, Västsibirisk lajka eller Östsibirisk lajka.

Jämthunden

Jämthunden är den vanligaste älghunden i Sverige och Finland. Det var inte förrän efter andra världskriget som Jämthunden fick en egen rasstandard och Sverige slogs fast som hundens ursprungsland, innan dess sågs den som en variant av Gråhund (Norsk älghund, grå), en hundras vars rasstandard fastställts i Norge kring sekelskiftet 1800/1900. Det stod dock klart för många jägare att den traditionella Jämthunden skiljde sig från Gråhunden på flera viktiga punkter, bland annat var Jämthunden större, hade en längre nos, ögonen stod snett som hos en varg, och bakbenen var mer böjda i knäleden.

valpar norsk älghundNu för tiden är det framförallt älgjakt man använder Jämthunden till, men förr var det också vanligt att den deltog i jakt på björn, lo och skogsfågel. På senare år har den börjat användas vid jakt på vildsvin.

Jämthunden är uppskattad för sin styrka och imponerande uthållighet. Den kan användas både för löshundsjakt och för ledhundsjakt. För att klara ett kyligt klimat har Jämthunden en dubbelpäls bestående av strida och åtliggande täckhår och en isolerande korthårig underull.

Norsk älghund, grå (Gråhund)

Den grå varianten av Norsk älghund är en av de allra vanligaste älghundarna i Norden. I Sverige kallas den ofta kort och gott för Gråhund, som är det gamla svenska namnet på rasen. Den är den näst vanligaste älghunden i Sverige, efter Jämthunden.

Gråhunden har använts mycket länge i Skandinavien, inte bara som jakthund utan även som gårdshund som vaktar hemmet och boskapen. Förr användes den mycket till att jaga småvilt som skogshöns och ekorre och det är först på senare tid – i takt med att älgstammen vuxit till sig – som den har blivit mer nischad för just älgjakt. I älgjakten används Gråhunden främst som löshund, men kan även tränas för ledhundsjakt.

Den första hundutställning där gråhundar deltog ägde rum i Kristiania (nuvarande Oslo). Året var 1877. En av gråhundarna på utställningen var Gamle Bamse, som kom att bli en mycket viktig anfader för rasen. Det var avkommor av Gamle Bamse som användes som mall när den första norska standarden för rasen skrevs ned. Norsk Dyrenhundklubb bildades år 1899 och den norska rasstandarden för Grå dyrehund fastställdes år 1905. Det var först år 1950 som hundrasens namn ändrades till Norsk elghund grå.

En Gråhund har ett utpräglat jaktintresse och den svenska aveln har inriktat sig på att få fram hundar som är modiga, muskelstarka och enträgna. Det är viktigt att den är envis och uthållig både vad gäller att få upp vittring på älgen, att lokalisera den och att ställa den så att jägaren hinner ta sig dit.

För att klara kylan har Gråhunden en riklig och tät dubbelpäls.