Irländsk röd setter heter sotar rua på irländska, vilket betyder just röd setter.
Det finns två olika grenar; en för jakt och en för hundutställningar. Jakthundarna är mindre än utställningshundarna och brukar väga kring 20 kg, medan utställningshundarna ofta väger kring 30 kg. Irländska röda setters som används för jakt brukar ha ljusare päls och förekommer i ett större spektrum av röd och rödaktiga toner. Jakthundarna har inte heller lika silkesaktig päls som utställningshundarna och pälsen brukar inte ha lika mycket behäng.
Irländsk röd setter är en stående fågelhund. Den avlades fram för att lokalisera och ställa fåglar som lever på fält eller ljunghedar. Den irländska röda settern har ett mycket gott luktsinne som den använder för att lokalisera fågeln, och hunden intar sedan den karaktäristiska pekande positionen för att berätta för sin förare var fågeln ligger och trycker någonstans. På order från föraren kan den resa fågeln, och hunden kan också beordras att apportera efter att fågeln har skjutits. När settern rör sig över heden sker det vanligen med en galant och friktionsfri galopp.
Irländsk röd setter används i Sverige huvudsakligen för jakt på hönsfåglar, såsom rapphöna, ripa, tjäder, orre och fasan.
Korta fakta om irländsk röd setter
| Rasgrupp (FCI) | Grupp 7, sektion 2 Brittiska och irländska pointer och setter |
| Rasgrupp (SKK) | Grupp 7 Stående fågelhundar |
| Ursprungsland | Irland |
| Specialklubb | Svenska Irländsk Setterklubben |
| Rasstandard | FCI 120 |
Svenska Irländsk Setterklubben (SISK) är den specialklubb som är ansluten till Svenska Kennelklubben, och den har existerat sedan år 1910. Sedan 1970-talet finns även en alternativ rasförening i Sverige som heter Irländsk Röd Setterförening (ISF).
Bakgrund
Redan på 1700-talet avlade hundägare på Irland aktivt på en irländsk variant av settern, och den prominenta familjen Freyne började föra register över sin avel år 1793. Exempel på andra irländare som ägnade sig åt avel av irländsk setter är Lord Clancarty, Lord Dillon och Markisen av Waterford.
Från år 1845 finns ett belägg för att irländska setters ofta var röda, men det förekom även irländska setters som var röda och vita, eller citronfärgade, eller vita med kastanjeröda fläckar.
Den första rastandarden för den moderna Irländska Röda Settern skrevs ned av Irish Red Setter Club i Dublin och godkändes den 29 mars 1886. Denna standard använde sig av en skala med hundra poäng, där en individuell hund fick en poäng för varje fysisk egenskap den hade som överensstämde med rasstandarden. Dagens standard hos den Irländska Kennelklubben är mycket lik den ursprungliga standarden, men poängsystemet används inte längre.
Beteende
Irländsk röd setter har massor av energi och jaktlust som den behöver få utlopp för. Om man håller den som familjehund snarare än som jakthund bör man se till att den får ägna sig åt aktiviteter som påminner som jakt. Den älskar att få springa fritt över vidsträckta vidder, men det är givetvis viktigt att man tränar mycket på återkallning om man vill kunna släppa den fritt på detta vis.
Om en irländsk röd setter får vara energisk och jobba utomhus tenderar den att vara väldigt lugn och avslappnad inomhus. Det är en hund som inte brukar vara reserverad mot främlingar och den brukar bli väldigt glad och vilja hälsa när familjen får besök. Den rekommenderas inte som vakthund eller skyddshund. Rasstandarden hos FCI anger att hunden ska vara ”demonstrably affectionate”.
Setterns starka jaktinstinkt gör det olämpligt att hålla den tillsammans med djur som den kan se som jaktbyten. För vissa individer inkluderar detta katter.
Det här är en hund som kan bli destruktiv om den inte får springa av sig ordentligt. Några kvarters lugn promenad i grannskapet och lite lek i trädgården är sällan tillräckligt för den.
Utseende
Den irländska röda settern är en elegant hund med långa linjer och strama muskler. Bröstkorgen är djup och midjan smal. Rörelserna ska vara fria och flytande.
Som nämnts ovan skiljer man på utställningshundar och jakthundar. Jakthundarna avlas för att vara bra på jakt, och egenskaper som silkig päls, behäng och att pälsen är helt fri från vita fläckar är inte särskilt viktigt för jakten. Spektrumet av olika nyanser av röd är större hos jakthundarna.
Jakthundarna brukar väga kring 20 kg, medan utställningshundarna håller sig i spannet 29 – 34 kg för hanhundar och 25 – 29 kg för tikar.
Under vintersäsongen hålls den irländska röda settern varm av en rejäl underull.
Den irländska röda settern behöver borstas ofta för att pälsen inte ska tova sig, särskilt om det finns mycket behäng på svans, öron, ben och bål.
Hälsa
Den irländska röda settern är en förhållandevis frisk hundras. Bland de vanligaste problemen hittar vi höftledsdysplasi, cancer, progressiv näthinneatropi (PRA), epilepsi, entropion, köldkörtelproblem, magomvridning, Von Willebrand’s sjukdom, CLAD och glutenintolerans.
Detta är en av få hundraser för vilken det finns DNA-tester som kan upptäcka både CLAD och PRA (RCD-1). CLAD står för Canine Leukocyte Adhesion Deficiency och är en sjukdom som gör att de vita blodkropparna inte fungerar som de ska vilket leder till problem med immunförsvaret. CLAD är en recessivt ärftlig sjukdom, vilket innebär att båda föräldradjuren måste bära på anlag för CLAD för att avkomman ska kunna utveckla CLAD. Eftersom anlagsbärande, men symptomfria, hundar numera kan upptäckas med DNA-test har det blivit mycket enklare att utesluta dem från aveln. I Sverige har Jordbruksverket förbjudit avel på hundar som bär på anlaget och SKK tillåter inte att valpar från en sådan hund registreras.
Dvärgväxt förekommer hos den irländska röda settern, men är ovanligt. Dvärgväxten är recessivt ärftlig. Valparna ser normala ut vid födseln och det är först senare det blir tydligt att de inte växer till sig som de ska utan får ett typiskt dvärgutseende med korta rörben, kort nacke och kort rygg. Huvudet ser stort ut i förhållande till kroppen.