Jaga med hund

Blandrashundar är hundar som inte är rasrena. Ibland vet man exakt vilka hundraser som ingår i blandningen (pappan är renrasig schäfer, mamman är renrasig rottweiler) och ibland råder det en betydligt större osäkerhet kring vilka hundraser som egentligen har bidragit med genetiskt material, till exempel för att blandraser korsat sig med varandra i flera generationer eller för att hunden är en hittehund vars föräldrar är okända.

Är blandrashundar friskare än renrasiga hundar?

Man kan inte utgå ifrån att en blandrashund ska vara friskare än en renrasig hund, eftersom det är så många variabler som spelar in.

Vad gäller ärftliga sjukdomar så finns det gott om exempel på ärftliga sjukdomar som förekommer i flera olika hundraser. Att man korsar två hundar från olika raser med varandra är alltså inte någon garanti för att valpen inte ska kunna ärva det dåliga anlaget från båda föräldrarna.

Exempel: Hundrasen Doberman har en förhöjd risk för Von Willebrand’s sjukdom (vWD). Att korsa sin Doberman med en Shetland sheepdog för att försöka förhindra att avkomma drabbas av vWD är dock inte den bästa strategin, eftersom även Shetland sheepdogs har en förhöjd incidens av vWD.

Inavel

Risken för att man ska få en valp som har hälsoproblem på grund av allvarlig inavel är betydligt lägre om man köper en blandrashund istället för en rasren hund. Tillhör föräldrarna två helt olika hundraser är de inte nära släkt med varandra.

Att korsa hundar som är nära släkt med varandra är däremot mycket vanligt i det renrasiga avelsarbetet. Det är i princip så hundraser skapas – genom att man fixerar vissa egenskaper med hjälp av avancerad inavel, så att resultatet av en parning blir mycket mer förutsägbart. Det är därför man generation efter generation kan få fram hundar som uppfyller raststandarden, utan att det dyker upp något udda drag från någon förfader. Om man parar två renrasiga hundar är sannolikheten mycket hög för att avkomman ska uppfylla eller nästan uppfylla grundkraven i raststandarden. Om man till exempel parar två renrasiga Rottweilers är sannolikheten e x t r e m t låg för att någon av valparna ska få lång och lockig päls. Valparna kommer helt enkelt att vara lika sina föräldrar, eftersom variationen i det genetiska materialet är begränsat. Väldigt många hundraser har skapats av hunduppfödare som valt ut ett fåtal individer med en likartad fenotyp och låtit para dessa med varandra för att fixera egenskaperna.

Samtidigt är förstås allvarlig inavel något som kan förekomma även hos blandraser. En blandrasuppfödare kan till exempel välja att para icke-renrasiga syskon, föräldrar och andra närbesläktade individer med varandra. Då kan det snabbt uppstå problem med inavelsrelaterade sjukdomar trots att hundarna inte är renrasiga. Det förekommer till exempel i så kallade puppy mills att uppfödaren avlar på de individer han har tillgängliga eftersom det blir billigast och enklast så, även om dessa individer råkar vara hundar som är väldigt nära släkt med varandra. En hanne kan till exempel användas för att befrukta sin dotter, dotterdotter och så vidare, och om uppfödaren sedan dessutom låter syskon ur dessa kullar para sig kan inavelskoefficienten en snabbt växa sig enorm.

Hundutställningarnas fokus på utseende – ett problem för de renrasiga hundarna

Rasbeskrivningen för en hundras inkluderar alltid – tillsammans med övriga krav och rekommendationer – en beskrivning av hur den ideala företrädaren för hundrasen ska se ut. På hundutställningar har man traditionellt lagt ett mycket stort fokus på hur pass nära en hund ligger detta ideala utseende. Exakt hur strikt utseendebeskrivningen är och hur mycket vikt som läggs vid utseendet vid hundutställningar varierar mellan olika hundraser.

Hos de flesta hundraser är det hur pass hyllad en hund blir på hundutställningar som avgör hur pass åtråvärd den blir för avelsarbetet, så om utställningarna har fokus på utseende blir utseende en väldigt viktigt faktor i avelsarbetet. Detta är problematiskt på två olika vis.

• För vissa hundraser kan det ideala utseendet kan medföra hälsorisker. Som exempel kan nämnas den extremt korta nos och förkortade skallben som anses vara ideal för raser som Mops och Pekinges, och som ökar risken för bland annat andningsproblem. I avelsarbetet har skallens mjukdelar inte anpassats för det nya platta utseendet.
• Om en hund uppfyller utseendekraven mycket väl är det lockande att använda den i avelsarbetet även om den har svagheter inom andra områden, till exempel hälsa och psyke. Man väljer att hellre att avla på den än på andra individer som har bättre arvsanlag rent hälsomässigt men som inte lever upp till utseendekraven lika bra. Blir sedan avkommorna också väldigt lyckade rent utseendemässigt kommer de att bli eftertraktade i avelsarbetet, och så vidare. Så småningom kan man få en situation där en väldigt stor del av hundrasen (särskilt inom ett visst geografiskt område) härstammar från den ”snygga hunden”, ofta både på mödernet och fädernet. Då blir sannolikheten hög för att nedärvda riskfaktorer ska manifestera sig.Som exempel kan nämnas att en studie av Cavalier King Charles Spaniels i Storbritannien visade att en viss medfödd hjärtsjukdom (mitral valve disease) var ungefär tjugo gånger vanligare hos dessa hundar än hos genomsnittshunden.

En fördel med att inte behöva förhålla sig till en rasbeskrivning är att man som hunduppfödare kan välja vad man vill fokusera på i avelsarbetet. En seriös uppfödare kan till exempel medvetet välja att försöka få fram en hund som påminner om mopsen men som inte har ett så platt ansikte att det innebär en hälsorisk för hunden. Det skulle till exempel gå att korsa mopsar med små hundar som har mer normala nosar och kranier. Resultatet av en sådan korsning skulle räknas som en blandrashund och den skulle inte kunna registreras som mops eller ställas ut på hundutställningar för mopsar. För den enskilda hundköparen som vill ha en sällskapshund snarare än en utställningshund är det mycket möjligt att den här blandrashunden skulle vara ett bättre val än den renrasiga utställningsprisade mopsen, eftersom den renrasiga mopsen skulle ha en högre risk för hälsoproblem på grund av den platta nosen och korta skallbenet.

Vad är en hundras?

Det är svårt att diskutera fördelar och nackdelar med blandrashund utan att först enas om vad som menas med en hundras, eftersom blandrashundar i Sverige definieras som allt som inte är en renrasig hund.

En hundras har ett avelsarbete som organiseras i enlighet med en fastslagen rasstandard. Godkända individer införs i stamboken och förses med en stamtavla som beskriver individens härstamning. För stamboken ansvarar vanligen en avelsförening, till exempel en kennelklubb eller en rasklubb.

En avelsförening är vanligen mycket negativt inställd till att registrera individer som inte härstammar från två föräldrar som båda redan är registrerade, men ibland görs undantag. År 1987 valde till exempel rasklubben för Basenji i USA att öppna sin stambok för att kunna föra in oregistrerade hundar som importerats från ett område kring gränsen mellan Kongo och Sudan. (Basenjin kommer ursprungligen från Centralafrika.)

Den största internationella organisationen för hundavelsföreningar är Fédération Cynologique Internationale (FCI). Denna organisation har erkänt drygt 400 hundraser. Ett stort antal nationella kennelklubbar är anslutan till FCI.

Den äldsta stamboken för en hundras är från 1700-talet och gäller hundrasen Foxhund. Rasklubben Masters of Foxhounds Association har fört stambok sedan 1700-talet. Det var dock först under andra halvan av 1800-talet som det blev vanligt med hundutställningar och kennelorganisationer började bildas i några högre omfattning.

Grundprincipen för hundraser är att rasstandarden fastställs av ursprungslandets rasklubb. Det är dock inte en regel utan undantag. Den franska rasklubben för pudel godkänner till exempel inte flerfärgade pudlar. De ses inte ens som pudlar med ”fel färg” utan är helt enkelt inte pudlar över huvud taget enligt den franska rasklubben. I Tyskland däremot erkänns flerfärgade pudlar av den nationella rasklubben.

Arbetet med att skapa nya hundraser pågår fortfarande. Ett avelsarbete som har sin grund i korsning av olika raser kan så småningom resultera i en erkänd hundras med rasstandard, stambok och rasklubb. Det samma gäller situationer där någon eller några uppfödare bryter med den etablerade standarden för en viss hundras och börjar odla fram en alternativ linje, som så småningom erkänns som en egen ras.

Det förekommer att gamla lantraser av hund uppmärksammas och ett avelsarbete inleds för att kunna få en viss lantras erkänd som en hundras i modern mening. Ett sådant exempel är hunden dansk spids (dansk spets) vars väg mot att bli en erkänd hundras inleddes på 1980-talet. Då handlade det alltså inte om att ”uppfinna” en helt ny ras med vissa egenskaper utan att befästa de egenskaper som man ansåg vara typiska för de spetshundar som använts som gårdshundar i Danmark i flera hundra år, och som antas ha sitt ursprung i tyska spetsar som korsats med grönlandshund och samojedhund.

Det är dock fel att tro att alla av dagens hundraser skulle ha sitt ursprung i någon viss gammal lantras. En person som inte alls var intresserad av att försöka lyfta fram någon uråldrig lantras var herr Friedrich Louis Dobermann (1834-1894) som levde i Apolda, strax öster om Weimar. Han arbetade både som hundfångare och skatteindrivare. Denna kombination visade sig vara gynnsam, för herr Dobermann fick tillgång till en stor mängd hundar och kunde välja ut de individer han tyckte verkade ha bäst egenskaper för att avla fram en hund som skulle passa perfekt för att skydda herr Dobermann. Det fanns gott om personer som inte gillade att få besök av skatteindrivaren eller som ville stjäla de pengar de kunde anta att en skatteindrivare bar omkring på efter ett besök hos någon skattskyldig. Herr Dobbermanns mål var att få fram en hund som hade en ideal kombination av styrka, snabbhet, uthållighet, lojalitet, intelligens och våldskapacitet. Nu för tiden är Dobermann en erkänd hundras med stambok, men den var alltså i allra högsta grad en blandras till en början.

Nackdelar med blandrashundar

• I Sverige är avelsarbetet med renrasiga hundar underställt Svenska Kennelklubben (SKK) som ställer upp regler för verksamheten och gör hembesök hos uppfödarna. Någon sådan kontroll finns inte för uppfödningen av blandraser.
• Många rasklubbar bedriver ett medvetet avelsarbete för att främja god hälsa i rasen. Det kan till exempel handla om att informera om de hälsoproblem som rasen statistiskt sett har en förhöjd risk för och arbeta för att individer med dessa problem inte ska användas i aveln. Köper man en blandrashund kan man räkna med att den inte avlats fram av en uppfödare som deltar i det sundhetsarbete som bedrivs av rasklubbarna.
• Med en renrasig valp vet man härstamningen många generationer tillbaka i tiden. Utan denna kunskap är det svårt att veta vilka egenskaper valpen kommer att få när den växer upp, till exempel vad gäller storlek och temperament. Köper man däremot en vuxen hund blir denna punkt mindre viktig.
• Blandrashundar är ofta resultatet av slumpvisa parningar, som antingen skett utan att hundägarna velat det eller som arrangerats av hundägare som inte lagt särskilt mycket fokus på att välja ut vilka två hundar som är bäst lämpade för avel.